Sofia är stolt
Jag måste bara säga att jag är väldigt stolt över både mig och Jasmine. Mest mig.
Kolla på hur vi var för kanske en månad sen. Hopplösa. Eller hopplösa kanske inte riktigt är rätt ord, men ingen förväntade sig att någon av oss skulle ens försöka ändra på vår bekväma vardag. Och se på oss idag. Vi tränar som aldrig förr. Ja jag vet att vi bara tränar två gånger i veckan. Men för otränade personer ska man börja träna lite smått. Men det är inte att vi tränar som jag är mest stolt över. Det är att vi vägrar sluta. Vi har gjort löften till varandra och oss själva inte hoppa över träningar för att man inte orkar eller inte har tid. Man får hitta ork och man får göra tid. Vi har bara missat en träning och det var för att jag fyllde år. 18, så den ursäkten var godtagbar.
Skiter i att folk kanske tror att jag inte klarar av det. Tro mig det var precis vad jag tänkte när jag började. Jag säger inte att jag är skitduktig nu. Säger inte ens att jag är bra. Men jag säger heller inte att jag är dålig. För det är jag inte.
Vi gick från att vara de där tjejerna som bara skrattade (tränarna trodde säkert att vi var usla och oseriösa), till de där tjejerna som får in tekniken snabbt men samtidigt bjuder på sig själva och fortfarande skrattar.
Utan att skryta är vi lätt bäst av alla tjejerna där, och ett flertal killar.
Det är sjukt. Efter en träning längtar jag efter nästa. Även fast jag är helt slut och knappt orkar ta mig hem. Så jävla skön känsla, att man verkligen jobbat.
Nästa vecka kommer jag idrotta 4 dagar i sträck, och jag blir glad. Hade det bara varit en månad sen skulle jag ha ångest.
Jag kan tillochmed tänka mig att gå ut att springa. Som var bland det tråkigaste jag kunde komma på. Fast det får bli när det blir lite varmare ute. Kanske vår-sommar-varmt.
Sen har jag börjat äta sundare. Jag har gått från att äta 2-5 gånger i veckan på McDonalds till en gång i månaden. Jag har alltså under hela 2009 bara ätit på donken tre gånger. Det är sick!
Fast jag har ju också redan sakat min mars-donken. Får se om jag klarar av det.
Men som ni förstår är jag stolt. Mycket stolt! det är faktiskt mig vi snackar om här!
Kolla på hur vi var för kanske en månad sen. Hopplösa. Eller hopplösa kanske inte riktigt är rätt ord, men ingen förväntade sig att någon av oss skulle ens försöka ändra på vår bekväma vardag. Och se på oss idag. Vi tränar som aldrig förr. Ja jag vet att vi bara tränar två gånger i veckan. Men för otränade personer ska man börja träna lite smått. Men det är inte att vi tränar som jag är mest stolt över. Det är att vi vägrar sluta. Vi har gjort löften till varandra och oss själva inte hoppa över träningar för att man inte orkar eller inte har tid. Man får hitta ork och man får göra tid. Vi har bara missat en träning och det var för att jag fyllde år. 18, så den ursäkten var godtagbar.
Skiter i att folk kanske tror att jag inte klarar av det. Tro mig det var precis vad jag tänkte när jag började. Jag säger inte att jag är skitduktig nu. Säger inte ens att jag är bra. Men jag säger heller inte att jag är dålig. För det är jag inte.
Vi gick från att vara de där tjejerna som bara skrattade (tränarna trodde säkert att vi var usla och oseriösa), till de där tjejerna som får in tekniken snabbt men samtidigt bjuder på sig själva och fortfarande skrattar.
Utan att skryta är vi lätt bäst av alla tjejerna där, och ett flertal killar.
Det är sjukt. Efter en träning längtar jag efter nästa. Även fast jag är helt slut och knappt orkar ta mig hem. Så jävla skön känsla, att man verkligen jobbat.
Nästa vecka kommer jag idrotta 4 dagar i sträck, och jag blir glad. Hade det bara varit en månad sen skulle jag ha ångest.
Jag kan tillochmed tänka mig att gå ut att springa. Som var bland det tråkigaste jag kunde komma på. Fast det får bli när det blir lite varmare ute. Kanske vår-sommar-varmt.
Sen har jag börjat äta sundare. Jag har gått från att äta 2-5 gånger i veckan på McDonalds till en gång i månaden. Jag har alltså under hela 2009 bara ätit på donken tre gånger. Det är sick!
Fast jag har ju också redan sakat min mars-donken. Får se om jag klarar av det.
Men som ni förstår är jag stolt. Mycket stolt! det är faktiskt mig vi snackar om här!
Kommentarer
Trackback
