Sofia kan inte sova
Jag har haft fullt upp, det är min anledning denna gång.
Så ni vet. Jag har haft så fullt upp att jag inte kunnat skriva ett inlägg på mindre än 5min. Idiotisk ursäkt. Men jag har varit stressad, Och när jag är stressad kan jag inte tänka klart. Det är sant. Har jag bråttom till bussen eller något brukar jag bara stå still, för mitt huvud är helt tomt. Haha tror att det är ärftligt. Vi behöver inte nämna att jag tror det kommer från mammas sida, men jag gör det ändå.
Ja, hursomhelst är klockan natt. Söndag imorgon = man ska lägga sig tidigt så man orkar med måndagen.
För att kunna det kan jag ju inte sitta uppe hela nätterna. Men jag kan inte sova. Det är helgens onda cirkel. Omöjlig att komma undan. Men jag vet faktiskt också att det är lördag, och att det är okej att vara uppe sent då. Men man brukar vara ute och festa eller bara ha en mysig hemmakväll med vänner eller familj eller nått annat. Men nu gör jag ju inte det. Jag sitter här. Med min dator. Helt ensam. Med hörlurar för att inte väcka andra. Lyssnar på musik. Just nu lyssnar jag på Uptown gril med Westlife. Får skrattanfall med jämna mellanrum. Utan anleding. Är det normalt?
Sanningen är att jag inte orkade med annat idag. Kände för att sitta hemma och äta mig fet. Idag åt jag cheeseballs och godis till frukost (från movienight med Yassy och Alex igår). Mat. Mat igen. Tortillachips med hot cheese dip. Natchochips med tacodip. Och en massa cola.
Haha min bror erbjöd sig till och med att bjuda med mig på krogen med sina vänner. Tyckte han kanske synd om mig måtro? tyckte han att jag såg tragisk ut med min "jag saknar min nalle, vill du sova med mig?"- T-shirt, chipsskål och fettiga hår?
Jaja, jag kanske får mig själv att låta väldigt tragisk. Men om sanningen ska fram så älskar jag sånna dagar. Inte för ofta, då blir man sinnessjuk. Men lite då och då. Bara få va hemma och bara va. Och jag kunde ju inte göra det under lovet. Det är skönt. Sen kommer natten. Folk kommer hem. Folk sover. Och man är lika ensam som innan de kom. Enda skillnaden är att man tröttnat på det. Och nu är det liksom försent att hitta på något. Så man sitter här. Yrvaken. Det är då det hela blir tragiskt.
Så ni vet. Jag har haft så fullt upp att jag inte kunnat skriva ett inlägg på mindre än 5min. Idiotisk ursäkt. Men jag har varit stressad, Och när jag är stressad kan jag inte tänka klart. Det är sant. Har jag bråttom till bussen eller något brukar jag bara stå still, för mitt huvud är helt tomt. Haha tror att det är ärftligt. Vi behöver inte nämna att jag tror det kommer från mammas sida, men jag gör det ändå.
Ja, hursomhelst är klockan natt. Söndag imorgon = man ska lägga sig tidigt så man orkar med måndagen.
För att kunna det kan jag ju inte sitta uppe hela nätterna. Men jag kan inte sova. Det är helgens onda cirkel. Omöjlig att komma undan. Men jag vet faktiskt också att det är lördag, och att det är okej att vara uppe sent då. Men man brukar vara ute och festa eller bara ha en mysig hemmakväll med vänner eller familj eller nått annat. Men nu gör jag ju inte det. Jag sitter här. Med min dator. Helt ensam. Med hörlurar för att inte väcka andra. Lyssnar på musik. Just nu lyssnar jag på Uptown gril med Westlife. Får skrattanfall med jämna mellanrum. Utan anleding. Är det normalt?
Sanningen är att jag inte orkade med annat idag. Kände för att sitta hemma och äta mig fet. Idag åt jag cheeseballs och godis till frukost (från movienight med Yassy och Alex igår). Mat. Mat igen. Tortillachips med hot cheese dip. Natchochips med tacodip. Och en massa cola.
Haha min bror erbjöd sig till och med att bjuda med mig på krogen med sina vänner. Tyckte han kanske synd om mig måtro? tyckte han att jag såg tragisk ut med min "jag saknar min nalle, vill du sova med mig?"- T-shirt, chipsskål och fettiga hår?
Jaja, jag kanske får mig själv att låta väldigt tragisk. Men om sanningen ska fram så älskar jag sånna dagar. Inte för ofta, då blir man sinnessjuk. Men lite då och då. Bara få va hemma och bara va. Och jag kunde ju inte göra det under lovet. Det är skönt. Sen kommer natten. Folk kommer hem. Folk sover. Och man är lika ensam som innan de kom. Enda skillnaden är att man tröttnat på det. Och nu är det liksom försent att hitta på något. Så man sitter här. Yrvaken. Det är då det hela blir tragiskt.
Kommentarer
Trackback
