Packa mammas kappsäck
Att åka och hälsa på släktingarna i Marocko är underbart. Men dagarna innan är hemska!
Blev påmind om det när jag sov hos Yassy hennes sista natt innan hon åkte till Iran. Kaos är ett ord som rätt bra beskriver dagarna.
Det är samma sak varje år, aldrig lär man sig hantera det bättre under åren som går.
Det börjar alltid några veckor innan resedagen. Då packar mamma väskorna med presenter till släkten. Släkten där borta är inte som här hemma då jag har två farbröder och två kusiner. Nej, på mammas sida har jag 18 kusiner. Och det är bara kusinerna, sen finns det mammas syskon och deras fruar och män. Alla ska ha x antal presenter.
Så det är inte små väskor vi snackar om här.
Hur som haver packar hon sina väskor. Självklart väger de för mycket redan då. Men det är inte så farligt mycket, bara några kilon. Det kan man komma undan med. Sen går veckorna och några dagar innan resedatumet väger vi väskorna igen och då väger väskorna i sin ordning mer än när vi packade dem senast. I wonder how? :O
Och som om det inte vore nog får man även ha några presenter i sin egen väska. Vilket tar upp plats och vikt och gör att man får ta med sig ännu mindre kläder.
Det blir mycket tjaffs och mycket stress.
Det blir mycket "jag har inte lust att åka längre".
Det blir mycket "det är sista året jag köper presenter"
Varje år samma sak.
Min mamma är lite speciell också. Väskorna väger redan mer än man får ta med, men allt är inte nedpackat. Så hon tar en mindre extraväska för det som inte fick plats. Den har hon med ifall det är en snäll liten krabat vid disken.
Om denne inte reagerar på vikten, kör hon "Kan vi ta handbagaget här också? det är så jobbigt att bära".
Funkar det, funkar det. Funkar det inte, tar den som skjutsade oss hand om den tills vi kommer tillbaka.
Att checka in sitt bagage är det absolut pinsamaste jag har upplevt, och så får man återuppleva det år efter år.
Hemskt!
Blev påmind om det när jag sov hos Yassy hennes sista natt innan hon åkte till Iran. Kaos är ett ord som rätt bra beskriver dagarna.
Det är samma sak varje år, aldrig lär man sig hantera det bättre under åren som går.
Det börjar alltid några veckor innan resedagen. Då packar mamma väskorna med presenter till släkten. Släkten där borta är inte som här hemma då jag har två farbröder och två kusiner. Nej, på mammas sida har jag 18 kusiner. Och det är bara kusinerna, sen finns det mammas syskon och deras fruar och män. Alla ska ha x antal presenter.
Så det är inte små väskor vi snackar om här.
Hur som haver packar hon sina väskor. Självklart väger de för mycket redan då. Men det är inte så farligt mycket, bara några kilon. Det kan man komma undan med. Sen går veckorna och några dagar innan resedatumet väger vi väskorna igen och då väger väskorna i sin ordning mer än när vi packade dem senast. I wonder how? :O
Och som om det inte vore nog får man även ha några presenter i sin egen väska. Vilket tar upp plats och vikt och gör att man får ta med sig ännu mindre kläder.
Det blir mycket tjaffs och mycket stress.
Det blir mycket "jag har inte lust att åka längre".
Det blir mycket "det är sista året jag köper presenter"
Varje år samma sak.
Min mamma är lite speciell också. Väskorna väger redan mer än man får ta med, men allt är inte nedpackat. Så hon tar en mindre extraväska för det som inte fick plats. Den har hon med ifall det är en snäll liten krabat vid disken.
Om denne inte reagerar på vikten, kör hon "Kan vi ta handbagaget här också? det är så jobbigt att bära".
Funkar det, funkar det. Funkar det inte, tar den som skjutsade oss hand om den tills vi kommer tillbaka.
Att checka in sitt bagage är det absolut pinsamaste jag har upplevt, och så får man återuppleva det år efter år.
Hemskt!
Kommentarer
Trackback
